Bortom Tinder och simpla dejtingsajter finns det exklusiva matchmakingsjänster som hjälper världens ekonomiska elit att hitta kärleken. Café flög till Antwerpen och kastades rakt in i societetens dejtingdjungel. Frågan är: Vill någon ha oss?

“Det kan vara svårt att veta om någon egentligen bara ar ute efter deras pengar.”

Det tidiga morgonflyget till Bryssel är fullt av mörka kostymer och dräkter – politiker, affärsmän och lobbyisterna som springer med bud mellan dem i den europeiska storpolitikens epicentrum. I stort sett alla slår upp en laptop så snart de hittat sin plats. Jag känner igen en parlamentariker med kopplingar till extremhögern och känner hur flygrädslan lättar. Om vi störtar har min död i alla fall inte varit helt förgäves.

Själv ska jag vidare från Bryssel till Antwerpen för en intervju med Ivy International, ett växande, privat nätverk som erbjuder personlig matchmaking för ekonomiskt oberoende singlar. Men det är inte jag som ska stå för intervjuandet. Idag är det jag som ska svara på frågor för att få en egen matchningsprofil. Syftet är att ta reda på hur en ganska genomsnittlig svensk man strax över fyrtio, med barn och utan varken förmögenhet eller välkänt namn står sig i sällskap med Europas rika och berömda. Räcker det, som mammor brukar säga, att vara hel och ren? Jag tvivlar.

Ivy Internationals enklaste medlemskap, Standard, börjar på 15 000 euro för ett år. Det dyraste heter Diamond och börjar på 250 000 euro, närmare två och en halv miljon kronor. I medlemskapen ingår djupintervjuer för att skapa en personlig profil samt introduktioner av ett antal noga utvalda matchande profiler. Enligt företaget hittar de flesta en själsfrände inom en tvåårsperiod.

Hur många andra medlemmar man än hinner dejta blir det ändå onekligen en ganska saftig slant per träff. Inte för att det spelar någon roll för medlemmarna: företagsledare, politiker, arvtagare och kändisar – personer med tillräckligt stort kapital och rykte att vara rädda om för att inte vilja ge sig ut på egen hand i dejtingdjungeln på webben.

Såvitt jag vet kan några av kostymerna och dräkterna runt omkring mig i kabinen mycket väl vara medlemmar.

Det är en grå dag i Antwerpen. Luften luktar stenkol och flodvatten. I taxin på väg till intervjun håller jag utkik efter de judisk-ortodoxa diamantkurirerna med sina tinninglockar och portföljer i handklovar som var en vanlig syn här för några år sedan. Jag ser ingen. Antwerpen har varit centrum för den internationella diamanthandeln i århundraden. Stan har fyra diamantbörser och tusentals diamantföretag i stadsdelen som fått namnet Diamantkwartier. I decennier drevs de allra främsta diamantsliperierna av ortodoxa judar. Idag, berättar chauffören, har en stor del av handeln flyttat till Dubai och Tel Aviv.

För Ivy International går däremot affärerna lysande. Några dagar efter vår intervju ska kontoret flytta till större lokaler i en fastighet som ägs av grundaren Inga Verbeeck, en ung affärskvinna som sålde familjens stålföretag och beslöt sig för att bygga en ny verksamhet på sina erfarenheter och sitt kontaktnät i affärsvärlden. Jag kliver ur taxin, hittar rätt entré, blir insläppt och försöker platta till håret i spegeln.

 

Veckan innan Antwerpen har jag stämt träff med Inga Verbeeck i Cadierbaren på Grand Hotel i Stockholm. Inga är den sortens person som kan komma tjugo minuter försent till ett möte, berätta vilken underbar förmiddag hon haft och få en att känna sig uppriktigt glad för att hon haft så roligt medan man väntat. Hon är i trettiofemårsåldern, mycket attraktiv, välklädd och med intensiv blick.

”Det här arbetet har allt jag vill ha”, säger hon. ”Det är en affärsverksamhet som alla andra, samtidigt som vi bygger upp ett fantastiskt klientel och möter intressanta människor. Många är så pass välkända att man redan har en uppfattning om dem. Men när man lär känna dem närmare får man en helt annan bild. Dessutom får man göra folk lyckliga, inte minst personer med stort inflytande. På det sättet hjälper vi till att göra världen till en bättre plats.”

Efter att Inga hade sålt familjeföretaget funderade hon över vad hon skulle göra sedan. Av en slump kom hon i kontakt med några som arbetade med matchmaking i London. Hon skrev upp sig, gick på ett par dejter och blev intresserad av själva verksamheten. Det slutade med att hon slog sig ihop med dem och utvecklade deras internationella del. I fjol bröt hon sig loss och startade Ivy International. Idag har nätverket cirka 2 000 medlemmar, varav omkring 150 i Skandinavien. Till skillnad från på dejtingsajterna är kvinnorna i majoritet, omkring 60 procent. Tre av fyra har universitetsutbildning motsvarande master eller högre och alla är ekonomiskt oberoende.

”Faktum är att det kan vara svårare för våra medlemmar att hitta en partner än för de som lever mer vanliga liv. Kvinnor som kommer till oss har arbetat hårt för att nå sina mål och vill inte kompromissa i sina relationer. Det kan finnas förväntningar på val av partner från familjen eller i relation till deras yrkesroll eller status i samhället. Det kan också vara svårt att veta om någon egentligen bara är ute efter deras pengar”, säger Inga.

Ivy International gör en bakgrundskontroll på nya medlemmar för att alla, och i synnerhet då kvinnorna, ska kunna känna sig trygga med sina dejter. När matchmakarna har hittat två passande profiler får mannen tacka ja innan kvinnan tillfrågas, eftersom kvinnor enligt Inga har en benägenhet att övertolka eventuella avslag till sin egen nackdel. Det är också en regel att mannen ska ta den första kontakten och betala för den första dejten. Jag förstår snart varför. Inga är djupt frustrerad över moderna mäns oförmåga att ta för sig. Det är något som hon upplever överallt, även i länder som Italien och Spanien där den traditionella mansrollen är starkare än i Nordeuropa. Kanske handlar det om en rädsla för att binda sig.

”Män har slutat ta initiativ. De enda som flörtar är gifta män. Min filosofi är att mannen måste vara en riktig man. Det spelar ingen roll hur framgångsrik en kvinna är, hon vill ändå ha en man som kan ta befälet.”

Här känner jag hur mitt leende stelnar. Ta befälet? Vi har uppenbarligen inte pratat med samma kvinnor. Men Ivys statistik ger inte utrymme för någon annan tolkning. De kvinnliga medlemmarna vill ha en maskulin, stark och beslutsam man. Någon att se upp till och bli inspirerad av. Helst någon med makt. Metrosexuella, hemmapappor och småväxta göre sig icke besvär. Visst är det ett ideal för många svenska kvinnor också, samtidigt som många andra letar efter jämställda män. Jag undrar om skillnaden beror på att Ivys kvinnliga medlemmar kommer från länder med mindre fokus på jämställdhet? Eller på att de är en extremt professionellt framgångsrik och kapitalstark grupp?

“Jag hör själv att jag inte låter som någon tolvtaggare precis”

När hissdörrarna glider upp hör jag en röst från korridoren runt hörnet: ”Mister Bergmark! This way!” På väg upp har jag hunnit föreställa mig ögonblicket när dörren öppnas och jag blir granskad som en gammal travhäst från oklippt hjässa ner till slitna brogues. Istället får jag ett varmt leende och ett lätt handslag av Nathalie, Brand Ambassador och Matchmaker, som ska genomföra intervjun.

På en vägg hänger en stor tavla med vad jag förstår är bilder på medlemmar, men idag är den övertäckt av ett skynke. Diskretion är en hörnsten i Ivys verksamhet. Medlemmarna omnämns bara med förnamn och ibland, särskilt i fråga om kändisar, med pseudonym. Ingen ska riskera att bli vald bara för sitt namn eller sin kändisstatus.

Vi enas om att för profilens skull låtsats som att min fru har lämnat mig. (Vilket jag är mycket glad över att hon alltså inte har gjort i verkligheten. Just det här jobbet var hon dock inte odelat positiv till.)

Nathalie ursäktar sig för att det blir lite ytligt i början och sätter igång: Har jag husdjur? Och om inte, kan jag tänka mig att ha det? Har jag barn? Vill jag gifta mig? Och kan jag tänka mig fler barn? Jag svarar så gott jag kan. Jo, jag skulle kunna tänka mig både djur och fler ungar. Hon ber mig berätta om mitt liv i Stockholm, om jobbet, om min familj, om vardagen. Skulle jag kunna tänka mig att bo någon annanstans, flytta utomlands? Jodå, svarar jag, om det funkade med barnen och så, de kommer ju först. Jag hör själv att jag inte låter som någon tolvtaggare precis och börjar vagt ångra att jag gett mig in på det här. Tänk om min profil blir helt omöjlig att matcha? (”Tyvärr, mister Bergmark, vi har inget annat val än att be Café skicka en annan journalist.”)

Nu kommer en viktig fråga, säger Nathalie. Viktigare än vad du letar efter är vad du absolut inte vill ha? Tja, svarar jag. Jag skulle inte orka med någon som är tvärsäker på allt. Rigid. Någon som inte är nyfiken, det pallar jag bara inte. Nathalie antecknar. Så tittar hon upp och gör kvinnliga kurvor i luften med händerna: vilken typ av utseende föredrar jag? Jag vet inte riktigt, inte jättesmal och inte jättestor heller försöker jag och känner direkt att det här var nog inte heller rätt sorts svar för att gå hem hos Ivy Internationals kvinnliga medlemmar.

Vi håller på ungefär en timme. Jag tycker inte att jag säger speciellt mycket, men jag antar att det finns desto mer att läsa mellan raderna för den som förstår sig på sånt. Efter att vi har pratat lite om min ekonomi – jag kan löjligt nog inte låta bli att överdriva mina inkomster en aning, trots att jag vet att jag ändå inte på långa vägar spelar i samma liga som de riktiga medlemmarna – så är intervjun slut. Det har som väntat varit rätt jobbigt och samtidigt oväntat tillfredsställande att få bre på om min egen personliga förträfflighet.

Några dagar senare får jag ett mail med min profil.

Det har hänt, berättar Inga och sätter ner sin kaffekopp, att kvinnliga medlemmar bett om att få sällskap till sin dejt. Det kan vara personer som inte träffat någon annan än sin exman på många år, eller någon som knappt har dejtat alls tidigare. Det händer också att medlemmar ringer inför en träff och ber om råd om kläder: Grön eller röd slips? Eller kanske ingen slips alls? Man kan ha vilken ställning som helst ute i världen och ändå känna sig rädd för att bli avvisad i mötet med en annan människa.

”Vårt engagemang handlar inte bara om att välja ut lämpliga dejter. Det handlar också om att coacha våra medlemmar och hjälpa dem att upptäcka vad som gör dem lyckliga. I början hänger många upp sig på en viss ålder eller ett visst utseende, men vi försöker bredda deras horisont. Vi kan också tillhandahålla olika typer av extratjänster, allt från ytliga saker kring utseendet till sådant som att komma vidare från uppslitande skilsmässor. Om den ena parten inte kan sluta prata om sitt ex blir det ingen lyckad dejt, även om förutsättningarna i övrigt är bra. Vi hjälper våra medlemmar att bli redo för ett nytt förhållande”, säger hon.

Det händer att Ivy International tackar nej till personer som vill bli medlemmar. En man i sextioårsåldern ville ha en hustru i sin egen ålder som inte var intresserad av sex, plus en hälften så gammal kvinna att ha sex med vid sidan om. Han fick veta att Ivy möjlighen kunde hjälpa honom med det första önskemålet. En annan man välkomnades som medlem på villkor att han gick med på att fixa sina tänder. De kvinnliga medlemmarna är generellt mindre kinkiga med både ålder och utseende än de manliga, men dåliga tänder går bort. Ivy säger också nej till personer som bara är ute efter att gifta sig rikt. Om någon har sparat eller lånat ihop tillräckligt till medlemsavgiften så upptäcks det direkt i bakgrundskontrollen. För medlemmarna är de höga avgifterna en försäkring mot risken att bli vald för pengarna. Det är dyrt att köpa sig fri från nackdelarna med att vara rik.

“En man ville ha en fru och en hälften så gammal kvinna att ha sex med.”

Innan jag gjorde intervjun föreställde jag mig att min största nackdel i matchningen skulle vara min ganska ordinära ekonomi. Efter att ha varit tvungen att höra mig själv svara på frågor om relationer har jag börjat tro att min totala brist på erövrarattityd kommer att vara ett ännu större problem.

När jag får mailet med min profil visar det sig att jag inte hade behövt bekymra mig. Nog för att jag känner igen en säljtext när jag ser den. Ivy försöker naturligtvis lyfta fram det mest säljbara med varje medlem. Men för fan, jag behåller skygglapparna på och lutar mig tillbaka:

”Anders is a brilliant, caring man with the gentlest heart, currently living in Stockholm … accomplished writer, having written for renowned magazines and newspapers … has two boys of 10 and 12, who he absolutely adores and who are a defining part of his life … would definitely appreciate someone intelligent, with whom he could converse for hours on end about many different topics …”

Resten fortsätter i samma stil. Jag blir ombedd att komma med synpunkter och ber dem med eftertryck att inte ändra någonting.

Två veckor senare ringer Nathalie och berättar att de har hittat en profil som de tycker att jag ska fundera över. Hon heter Sophie, italienska i trettiofemårsåldern, boende på Manhattan. Hon är konstnär och utbildad dokumentärfotograf, älskar opera och tävlade i alpin skidåkning hemma i Italien. Kastanjebrunt hår och mörkbruna ögon, ”feminine and curvy body.” Föräldrarna driver hotell.

Ingen filmstjärna eller arvtagerska alltså. Men för en aningen grånad norrlänning tycker jag ändå att det är jackpot. (Alltså, återigen, om det inte vore för att jag redan fått jackpot med min fru.) Nu har ju Sophie i och för sig inte sett min profil. Och min matchmaker kan ju ha skickat en match i en helt annan liga eftersom det aldrig var meningen att vi skulle träffas.

Men i alla fall!

Det som slår mig är att en person som hon, uppenbarligen utåtriktad och orädd, ändå väljer att lägga ner den här typen av pengar för att hitta en seriös dejt. Möjligen kan hon trots allt vara arvtagerska och inte orka vada genom en bröt av douchebags för att hitta rätt. Eller så har alla dejtingappar till slut gjort utbudet av potentiella partners så stort och skenbart lättillgängligt att ingen av hennes dejter orkat engagera sig i personen som faktiskt suttit mitt emot dem på andra sidan bordet.

Enligt Inga har den höga kostnaden för medlemskap i sig betydelse för att träffarna ska leda någon vart.

”Insatsen gör att medlemmarna verkligen anstränger sig när de träffar någon. Det händer aldrig att någon struntar i att dyka upp på en dejt”, säger Inga.

Det bådar inte gott för kommande släkten att det måste svida i plånboken att träffas för att vi verkligen ska sätta värde på det. Samtidigt kan ett skämt och ett vänligt ord i Konsumkön räcka långt. Och det kostar ju inget.

 

As featured in Café Magazine

 

Share this post